Tankar efter fiaskot mot Ukraina… Brolin är KUNG!

11 Jun

Eftersom jag faktiskt kan fotboll och faktiskt var utsänd och där på varenda match och träning som Sverige gjorde före och under VM 1994, låt mig säga några saker.

Det bronset, som faktiskt borde ha blivit, allra minst, ett silver, bottnade inte i ett lag som utifrån drevs av framgångsvindar.

Förhandssnacket var återhållet: Dahlin, skadad. Kennet Andersson hade suttit reserv på heltid. Ingesson också.

Det laget drevs av vinnarskallar som inte tog nån skit. Från nån. Den främste av dem: Tomas Brolin. Det var hela hans signum ända från debuten i Allsvenskan hemma mot Elfsborg för GIF Sundsvall när han var 17: Jag SKITER i vilka officiella BETYG ni har, jag skiter i allt, jag skiter i allt utom det här: MITT LAG – och gärna med mig som målgörare – ska vinna den här matchen!

Undantar vi VM 1958 – jag var inte född då – men det blev ju Silver – har vi bara en gång haft en sån kille i landslaget med den utstrålningen. Dessutom kunde han göra mål. Dessutom var han inte ensam.

Schwarz och Thern på innermittfältet. Också de sket i vad motståndarna hette: de skulle bara tillintetgöras, om det så skulle kosta dem hälsenorna. Deras egna eller motståndarnas.

Klas Ingesson. Likadan. Sämre fotbollsspelare, ja, men likadan i inställningen: De ska dö! Eller JAG ska dö. På kuppen.

En annan sak var att Tommy Svensson hade alternativ 1994. Jag minns att jag skrev då: Flytta ner Brolin på mittfältet, in med Kennet Andersson som var bänkad i premiären – och tänkt som inhoppare, p.g.a. sin långa tid utan matchträning i klubblaget – och sätt upp honom med Dahlin i anfallet. Så blev det och det blev bra.

Men vad fan ska Hamrén hitta på? Var är hans joker? Hans Kennet Andersson? Finns inte. Och på det hade Tommy Svensson 1994 killar som Henke Larsson & Anders Limpar på bänken.

Men framför allt: det saknas en Tomas Brolin. En spelare som dels är skicklig och målfarlig, dels skiter i allt vad respekt för motståndarna heter.

Inget av det finns i dagens lag, att döma av matchen mot Ukraina. Zlatan, ja, han var bra, men verkar närmast skrämma sina lagkamrater genom sin överlägsenhet  och sina meriter.

Brolin hade förmågan att dra med sig sina medspelare i kölvattnet. Jag säger inte det mot Zlatan. Jag säger bara: Så var det.

Och då har jag inte ens nämnt att  Brolin var bäste spelaren när vi tog oss till semifinal i EM 1992. Då var Tomas Brolin 22. I VM 1994 var han 24. Då har man stake.

Ta av er hatten och buga.

Annonser

Hoho?

3 Jun

20120603-121624.jpg

Jag har köpt jättesöta tamponger.

Glädjeflickan och den svenska visan: Skål!

3 Jun

Man kan säga så här om präktiga människor som beter sig enligt konvenansens önskemål: de blir inte föremål för låtar. För konst.

De är för tråkiga.

Prostituerade som gillar vin däremot!

Ulla hos Bellman, flickan i Havanna hos Evert, Deirdre som dansar samba hos Cornelis. Tre hörnpelare i rent guld i svensk viskonst.

Slutsats: i en präktig, politiskt korrekt värld dör den svenska visan, all världens rock ‘n’ roll, musiken över huvud taget, litteraturen, den målade konsten och till slut hela mänskligheten i en grimas och ett utrop av terror och tristess:

– Ge mig gift att leva eller mod att dö!

Sen vandrar alla över hela planeten till närmsta klippa med en fallhöjd på tio meter eller mer och hoppar.

Sen dör alla djur och växter.

En sak till: präktiga människor som beter sig enligt konvenansens önskemål får aldrig restauranger uppkallade efter sig.

De är för tråkiga. Tråkighet dödar matlusten. Sexlusten också.

Men prostituerade som gillar vin däremot: http://www.ullawinbladh.se/

Mick Jagger på SNL 2012: Ett Big Bang i rockhistorien!

27 Maj

Tänk om Evert Taube hade dragit in Ebba Grön som kompband på nåt av sina traditionella Gröna Lund-gig under sent 70-tal. Det hade varit värdo. En omöjlighet redan som tanke.

Då får man perspektiv på att Jagger lirade med Arcade Fire & Foo Fighters i förra veckan.

Man häpnar över att Rolling Stones låtar är i framkant och att de, med 40-45 år på nacken och frontade av en 69-åring, låter rakt av HÄR OCH NU.

Och när Sir Mick Jagger har band – Foo Fighters, Arcade Fire – bestående av folk som är 30-40 år yngre än han själv, som bara genom att vara sig själva levererar ett komp som är 100 % naturligt till versioner som är galet levande, men naturtrogna tolkningar av samma gamla låtar av världens genom tiderna bästa band, Rolling Stones, samtidigt som de, Arcade Fire och Foo Fighters, är sjukt stolta över att få kompa 69-åringen, samtidigt som de vet, det är 69-åringen som är The Shit. Det är inte vi. Vi är förvaltare. Han – Mick Jagger – uppfann hjulet.

Då har det hänt nåt i musikhistorien.

Det hände i Sun Studio i Memphis på 50-talet. Det hände i England på 60-talet. Det hände i samma Memphis på 60- och 70-talen hos artisterna på Stax och Hi Records. I Motown på 60-talet och första hälften av 70-talet. Och på en del andra ställen under samma tidsperiod.

Nåt hände under dessa år, som inte på nåt avgörande sätt har behövt förändras för att folk ska kunna förenas i extas, för att Mick Jagger ska kunna förenas med Arcade Fire och Foo Fighters, för att Mick, 70 nästa år, ska vara kungen.

Det är stort. Men det är sorgligt att man FORTFARANDE väntar på nästa våg.

Då menar jag inte att det inte hela tiden sen 1975 gjorts dagsaktuell musik som är kanon. Men det har inte funnits nån VÅG. Nej, ärligt talat, jag tycker inte punken riktigt kan leva upp till epitetet, musikaliskt.

Som stil, hållning, mode, och, numera, punkImage som IKON, ja, men inte musikaliskt.

Det är sorgligt. Men också lite glatt. Inte minst om man redan som 6-åring tyckte att Rolling Stones definierade ALLT vad livet skulle vara.

Det bästa bandet som kommit fram under 2000-talet: The Shins!

1 Apr

Var på The Shins på Berns i fredags och det hoppas jag att också du var – för bra var det. Så bra.

En sak jag gillar med sångaren, gitarristen, frontmannen James Mercer – han är synonym med Shins – är hur actionspäckade hans poplåtar är.

Det har han gemensamt med Beatles, tidiga Beatles framför allt, och tidiga Who. Jag menar, ta och lyssna på den här och den här och lyssna sen till Shins första singel från färska albumet ”Port Of Morrow”: ”Simple Song”. Jag hör en gemensam estetik.

Finns inga solon. Det finns inte att hääääänga på nån groove och tråka ut världen. Att hänga på en groove är i sämsta fall musikens motsvarighet till Hollywoodfilmens biljakter. Riktigt bra pop, som jag nyss gett exempel på, är motsvarigheten till Woody Allens mest pratglada och briljanta dialoger. Det går undan, det är i dubbel bemärkelse kvickt.

En av Woody Allens topprepliker är ofta ensam värd hela biobiljetten. De gymnastiserar din hjärna. Låt mig bjuda på en favvo:

“I’m going to kill myself. I should go to Paris and jump off the Eiffel Tower. I’ll be dead. You know, in fact, if I get the Concorde, I could be dead three hours earlier, which would be perfect. Or wait a minute.With the time change, I could be alive for six hours in New York but dead three hours in Paris. I could get things done, and I could also be dead.”

Så – precis så – funkar den bästa gitarrdrivna popen med rötterna i 60-talet: pow, wow, wam, bam, thank you mam.

Sen kom Allman Brothers och många med dem och fuckade upp allt med sidolånga blueslåtar och låååånga solon (jag pratar vinyl här, jag pratar LP-skivor) som var ”groovy, man”.

Sen kom punken och försökte ställa saker till rätta. Det lyckades till hälften. Bort med överlånga solon, tidsbegränsning till runt tre minuter på låtarna, men att jämföra, säg, Ramones med Beatles är som att jämföra en schimpans som analonanerar med en banan med Albert Einstein i ögonblicket när han kommer på relativitetsteorin.

Det fanns av alla band som kom fram under punkåren bara två som verkligen kunde lira: Television och Police.

Att hylla Police är att svära i kyrkan men det struntar väl jag i. Stewart Copeland är gudomligt bra och HELT vild, bara en döv kan förneka det.

Hur som helst har The Shins det där också, högklassigt lir, men allt som sker, sker för att skapa en ny scen i låten. The Shins har runt 10 år på nacken och jag vet inget bättre gitarrpopband som kommit fram på 2000-talet. Som Natalie Portman sa i ”Garden State”:

– This song will change your life.

Gå ner på knä och buga till pannan träffar marken – för Nicky Hopkins

26 Mar

Al Kooper kan vara den mest omskrivne musikern i rockhistorien som själv aldrig varit frontfigur. Det beror på orgelslingan till ”Like A Rolling Stone”, som han la, trots att han egentligen hade hyrts in av Dylan som gitarrist. När Al såg Mike Bloomfield fick han byxångest och bytte i all hast instrument till hammondorgel.

Och här är klyschan verkligen på sin plats: resten är historia, rock ‘n’ roll-historia.

Sen dök han upp på hela ”Blonde On Blonde”, Dylans bästa album, en dubbel-LP till råga på allt. Plus att han medverkade med sin orgel, samt piano och french horn, på ett avgörande sätt på Rolling Stones ”You Can’t Always Get What You Want”.

French horn är på svenska mera känt som valthorn. Ett instrument man annars inte förknippar med Rolling Stones…

Och ändå – ÄNDÅ – det är ju Nicky Hopkins som borde lyftas fram, pianisten med en CV som knäcker precis allt. Till och med Billy Preston, som väl får rankas som tvåa, med sina insatser för både Beatles och Stones, bl.a.

Men – NICKY HOPKINS!

Med Kinks: The KinksThe Kink Kontroversy (1965), Sunny Afternoon (1966), Face to Face (1966), ”Mister Pleasant” (1967), ”The Kinks Are the Village Green Preservation Society” (1968).

Med Beatles: ”Revolution” (single version) (1968).

Med Who: ”Anyway, Anyhow, Anywhere” (1965),[12] My Generation album (1965), ”The Song Is Over” (1971), ”Getting In Tune” (1971), ”We’re Not Gonna Take It [movie remix]” (1975), ”They Are All in Love” (1975), ”Slip Kid” (1975), ”How Many Friends” (1975).

Med Rolling Stones:  ”In Another Land” (1967), ”We Love You” (1967) She’s a Rainbow” (1967), ”Sympathy for the Devil” (1968), ”Street Fighting Man” (1968), ”Gimme Shelter” (1969), ”Monkey Man” (1969), ”Sway” (1971), ”Tumbling Dice” and many others on the Exile on Main St. album (1972), ”Angie” (1973), ”Time Waits for No One” (1974), ”Fool to Cry” (1976), ”Waiting on a Friend” (recorded 1972, released 1981).

Med Joe Cocker: ”You Are So Beautiful” (1974).

Med John Lennon:  ”Jealous Guy” (1971), ”How Do You Sleep?” (1971), ”Oh My Love” (1971), ”Oh Yoko!” (1971), ”Happy Xmas (War Is Over)” (1971), Walls and Bridges album (1974).

Jag skulle kunna fortsätta men det där räcker – och blir över. Grejen med Nicky är att han inte bara gjorde vad han blev tillsagd, utan färgade låtarna på ett personligt sätt. Man minns hans bidrag lika mycket som bidragen av medlemmarna i de band eller den artist han gav en hjälpande hand.

Bara lyssna på pianofiguren i den här låten av J. Lennon: ”Oh Yoko”. Eller den här: ”Jelaous Guy”.

Men hans mest lysande bidrag kom i hans samarbete med Rolling Stones. ”Sympathy For The Devil”, studioversionen, driver han ju i princip på egen hand.

Eller ta den här låten, tonerna faller som istappar i introt. Och sen: figuren i det instrumentala partiet inne i låten: ”Monkey Man”.

Eller pianot på den här: ”She’s A Rainbow”.

Ja, och så där skulle jag kunna hålla på tills kossorna gick hem. Det är en jävla skam att inte Nicky är upptagen i ”Rock ‘N’ Roll Hall Of Fame”. Protestlistor borde upprättas. Amnesty borde engagera sig. Liksom FN.

Det är ingen bullshit. Ni kan själva läsa innantill här. Och här. Och här.

Och efter det kan ni lyssna till pianosolot han gör i Jeff Becks ”Blues Deluxe”.

Ugglan Vs. Mr. Keith Richards

25 Mar

Hela mitt umgänge är fyllt av musikälskare. Av dem är rätt många i min ålder eller däromkring. Vi delar en uppfattning om Magnus Uggla, att han var helt jävla grym på 1970-talet. Exemplifierat av en sån här sjukt bra låt.

Sen förvandlade han sig själv till ett förkroppsligande av sydtysk schlagerrockpop med svenska texter. Inte min kopp te, men han blev större än nånsin.

Jag har inget att säga om det. Annat än – grattis!

Jag tycker dock att det är illavarslande att han själv tycker att han blivit bättre och bättre genom åren. Men jag har inget att säga om det heller, det är mänskligt, vilken artist vill erkänna: Jag var bättre förr.

Men nu är det så här, att jag har ett rätt intimt förhållande till ett band som heter Rolling Stones. En dag för sisådär fem år sen ramlade jag över ett uttalande där Uggla tyckte att Stones började bli gamla, att det var dags att lägga av, att det började bli smått patetiskt. Då var Keith & Co. ute på den största, mest inkomstbringande turnén i rockhistorien. Den inkluderade bl.a. en spelning på Copacabana för 1,5 miljoner människor.

Okej.

I bagaget hade de ett nytt album där ett av många vitala spår lät så här.

Ungefär samtidigt, och det var vid den här tiden han levererade sitt uttalande om Stones, krogshowade Uggla på Rondo i Göteborg och sjöng om väsentligheter som ”hotta brudar från Djursholm” till vad som musikaliskt bara kan beskrivas som ren och skär parodi.

Jag har inget att säga om det. Utom en sak. Det är ta mig fan inte rock ‘n’ roll. Det är firmafest på en Ålandsbåt på land.

Nu är Uggla på TV i ”The Voice”. Snart syns han i den högklassiga showen ”Ladies Night”. Ja, men eller hur. Låt mig nämna de övriga i ensemblen: Andreas Johnson, Hasse Brontén (här sa min fru: VEM ÄR det?), Anders Timell och såklart Martin Stenmarck.

Charlie Watts är inte med. I år heller.

Som Bob Dylan så riktigt påpekade: Meantime life outside goes on all around you.

Keith satt för nån vecka sen med James Cotton och levde upp till sin livsuppgift på Apollo Theatre i N.Y.C. Mick Jagger sjöng och dansade för Barack Obama.

Jag vill inte att nån ska lägga av, men om, säger OM, nån ska göra det, så är det väl ändå inte The Rolling Stones?

För övrigt, exakt VILKA kvinnor tycker att… YES! Ladies Night! Yipiiiiiiiie! Jag har aldrig träffat nån. Och ändå badar jag i en ocean av kvinnliga bekantskaper. Strange? Ja – och som Omar skulle tillagt – INDEED.

Här: Keith och Mr. Cotton.