Hamnar på Kvarnen på andra sidan midnatt och vid samma bord som Ludvig Andersson.
Han är Bennys son. Vi känner varandra eftersom han har pryat på Aftonbladet. En dag hade det ringt på telefonen på redaktionen. Vito svarade.
En försynt röst i andra änden sa:
– Hej, jag heter Benny Andersson, skulle möjligen min son kunna få…
Det fick han.
Ludvig satt mitt emot mig i en skrivbordskvadrat om fyra på redaktionen, förutom vi två var det, om jag minns rätt, Filip Hammar och Fredrik Virtanen. Bra gäng. Folk man kunde snacka med utan att önska sig själv en osäkrad revolver mot tinningen.
Nu, den här natten på Kvarnen, måste ABBA nyss ha varit i blickpunkten ännu en gång, annars förstår jag inte varför vi skulle börja prata om Ludvigs farsa. Men Ludvig sa:
– Pappa blir inte imponerad av nåt. Han trivs bäst när han får gå omkring hemma i tofflorna och lösa Melodikrysset.
Men det fanns ett undantag. När Thomas Johansson, boss på konsertarrangören EMA Telstar, numera Live Nation, hade berättat om när Rolling Stones hade varit i stan på turné och Keith Richards en sen natt eller tidig morgon, perfekt förfriskad, i jeans och bar överkropp, hade greppat sin akustiska gitarr och spelat och sjungit ABBA:s ”Thank You For The Music” från början till slut och efteråt utropat:
– Where the fuck is Benny Andersson?!
– Det gillade farsan, då blev han lite stolt, sa Ludvig.
giftas 
Lämna en kommentar