Jag hade snöat in på Stig Dagerman (1923–1954). Jag var 18. En bra ålder att läsa Dagerman. Vilken ålder som helst är bra att läsa Dagerman – men gymnasieåldern är bäst. Hans smärta inför sakernas tillstånd tilltalar en ung människa som inte ansatts av den cynism som ofrånkomligen kommer med åren.
Min farsa var också en beundrare av Stig Dagerman. Så vi satt där en dag hemma i köket i tvåan på Lysviksgatan 33 i Farsta och diskuterade romanen ”Ormen” (1945). Handlingen tilldrar sig i militär miljö och ångesten är allestädes närvarande.
Eftersom farsan var yrkesmilitär, kapten i flottan, och från samma generation som Dagerman, frågade jag hur han hade upplevt det när han först kom in i det, när han gjorde lumpen.
– Pennalism, sa farsan.
Varpå han tillade:
– En FRUKTANSVÄRD pennalism.
På hans regemente hade de en snubbe som spred skräck och farsan fick snabbt höra talas om honom.
– Jag tänkte, viker jag ner mig en gång är det kört.
Nån dag eller två gick och sen kom konfrontationen. Pennalisten stövlade in där farsan stod bredvid sin säng och krävde cigg.
– I samma ögonblick tog jag en stol och drog den med all min kraft i tinningen på honom. Han ramlade ihop medvetslös på golvet.
Farsan rös till.
– Han kunde fan ha dött.
Men.
– Ingen jävlades med mig efter det. Ingen!
giftas 
Lämna en kommentar